Jag hatar det där otäcka, oförutsägbara, min unge liggandes i svett och hela hans kropp i kramp...
Hans blick och hans kropp som bara vill vara så nära, så nära. Vi räknar minuterna, efter en hel evighet, känns det som, börjar medicinen verka, kroppen lugnar sig, andningen blir lugnare och blicken börjar kunna fokusera här och nu. Sömnen eller efterdyningen träder in.
Nu ligger jag här och vågar inte somna, lyssnar på hans andetag, mitt hjärta har ännu inte lugnat ner sig. Mitt huvud spränger som om det inte får plats. Hur kan man rusta sig för sånt här...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar