Försöker...

Jag försöker att inte låta allt det här mörka ta ner mig, men det är svårt. Varje stund är en kamp att försöka vara positiv, tänka framåt och inte låta sig slås ner.

Försöker tänka på allt gott vi har runt i kring oss, att trots allt så är Fred ändå relativt "frisk" i sin sjukdom, älskar sin skola och sina lärare och kompisar. Mira har hittat rätt vad gäller skolan och har sina scouter och kompisarna där. Hon är lycklig. Tony och jag har det bra, vi kompar och stöttar varandra. Vi drar åt samma håll. 

Livet kunde ha varit sämre...

Hatar, hatar, hatar...

Jag hatar det där otäcka, oförutsägbara, min unge liggandes i svett och hela hans kropp i kramp...
Hans blick och hans kropp som bara vill vara så nära, så nära. Vi räknar minuterna, efter en hel evighet, känns det som, börjar medicinen verka, kroppen lugnar sig, andningen blir lugnare och blicken börjar kunna fokusera här och nu. Sömnen eller efterdyningen träder in.
Nu ligger jag här och vågar inte somna, lyssnar på hans andetag, mitt hjärta har ännu inte lugnat ner sig. Mitt huvud spränger som om det inte får plats. Hur kan man rusta sig för sånt här...